När jag läser i Levd demokrati (Ekerwald & Säfström,
2012) om alla de elever som blir kränkta och mobbade av både andra elever och
dessutom lärare blir jag både ledsen och bekymrad.
Inte mindre bekymrad och
upprörd har jag blivit då nära och kära berättat hur de upplevt att lärare
kränkt både dem själva och klasskamrater, genom att dumförklara och förlöjliga
sina elever. I detta fall handlar det om högstadiet och tonåringen i fråga, som
snart ska börja gymnasiet har tappat all motivation för skolarbete, och speciellt
för ämnet där den kränkande läraren undervisat, nämligen matematik.
Efter mycket om och men slutade denne lärare och en ny kom. En lärare som
eleverna inte förstår på grund av dennes brister i det svenska språket. När
eleverna talar om att de inte förstår läraren blir denne arg och menar att
eleverna inte har någon respekt. Detta tycker jag att jag hör titt som tätt ”Ungdomarna
har ingen respekt idag!” Men är det verkligen så illa? Hur beter vuxna sig gentemot
dessa ”respektlösa” ungdomar? Hur mycket ska ungdomarna egentligen finna sig i?
Det var några upprörda tankar och frågor som väcktes hos
mig. Vad har ni för tankar?
/Elisabeth K
För att få respekt måste man kunna ge respekt. Förr skulle man ju visa äldre respekt på ett helt annat sätt än idag (och då pratar vi inte om alltför många decennier tillbaka i tiden). Jag tror det kan vara så att en del vuxna idag har varit mer tvungna att visa respekt för de vuxna när de själva var barn, och nu är de kanske lite besvikna att de inte själv möts av denna respekt nu när de är vuxna. Kanske finns det då en risk att man blir lite småbitter (eller vad man nu ska kalla det), att dagens barn/ungdomar slipper det man själv förväntades göra, och så tar man ut det på dem genom att själv bli respektlös, och så blir det en ond cirkel. Men detta är alltså bara min högst personliga teori...
SvaraRaderaFör att få respekt måste man kunna ge respekt. Förr skulle man ju visa äldre respekt på ett helt annat sätt än idag (och då pratar vi inte om alltför många decennier tillbaka i tiden). Jag tror det kan vara så att en del vuxna idag har varit mer tvungna att visa respekt för de vuxna när de själva var barn, och nu är de kanske lite besvikna att de inte själv möts av denna respekt nu när de är vuxna. Kanske finns det då en risk att man blir lite småbitter (eller vad man nu ska kalla det), att dagens barn/ungdomar slipper det man själv förväntades göra, och så tar man ut det på dem genom att själv bli respektlös, och så blir det en ond cirkel. Men detta är alltså bara min högst personliga teori...
SvaraRaderaNär jag läste detta inlägg tänkte jag tillbaka på min egen högstadietid. Vi hade en lärare som älskade att förnedra och förolämpa eleverna genom att imitera dem och ge dem löjliga namn. I slutet av terminen hade han också skrivit en sång till eleverna i vilken han tog upp utmärkande elevers absolut sämsta egenskaper.
SvaraRaderaPersonligen var jag den enda flickan som fick vara med i sången.
Läraren kallade mig ofta för Doggy eftersom jag gillar hundar, och han sa ofta till mig att jag inte fick tugga på böckerna och att han kunde hämta ett ben åt mig.
I sången sjöng han "Hjalmarsson hon brukar oftast gnälla och på andra skälla, vov vov vov vov..."
Alltså, då upplevde jag det inte som kränkande på något sätt utan snarare roligt, och det var nog inte heller hans syfte att på riktigt kränka eleverna, men samtidigt kan man ju tycka att det är ganska dumt av en lärare att utmana ödet och kalla elever för konstiga saker. Vart går liksom gränsen för när det inte längre är roligt utan kränkande?
Hur känner du inför den handlingen idag? För jag kan nu i vuxen ålder se att jag utsatts för mycket kränkningar dels av lärare i skolan. Jag tänker på den maktposition det blir mellan lärare/vuxen och elev/barn, att som barn/elev är det svårt att uttrycka sig eller säga ifrån på grund av den. I magen känns det inte okej, men klasskamraterna skrattar med och man vill inte "förstöra stämningen". Jag tycker att det är över gränsen det du beskriver, det känns nedvärderande. Men samtidigt känns det som att läraren lyfter något som du ändå var/är stolt över. Då känns det mer okej kan jag tycka, men det är ju inte jag som har rätten att bestämma det. :) Det är utifrån eleven, dennes känsla av att vara kränkt som spelar roll. Därför skall man vara väldigt försiktig och inte göra på det sättet alls, det är ju otroligt svårt att veta vad som kan vara kränkande för någon annan.
RaderaJag upplever det som att möts barnen/tonåringarna med respekt får man respekt tillbaka. Bra att tänka på när det kommer till tonåringar är att det händer mycket i kroppen och livet som de har svårt att greppa. Allt kan ibland vara upp och ner i känslor och tankar, detta kan nog upplevas respektlöst om man får ett fräsande lite respektlöst svar. Men är det verkligen menat att vara respektlöst, kanske är det osäkerhet, känsligt. Kanske är det tuffheten som tittar fram speciellt om kompisarna är med. Hos mindre barn kan det vara att de vill testa gränser, hur långt kan jag gå?
SvaraRaderaMin egen lilla teori säg gärna emot...
Jag tror också att respekt föder respekt. Faktiskt så behandlade jag "dåligt uppförande" i min 'intervjustudie' och frågorna till de intervjuade lärarna rörde just hur de såg på elever som störde ordningen. Båda lärarna tog upp att de försökte bygga upp en relation till eleverna och att detta var a och o för att det skulle fungera i klassrummet. En jobbade på lågstadiet och en på gymnasiet och ändå så sa de samma sak. De sa också att de inte trodde att någon elev uppträdde dåligt för att bråka utan att det alltid fanns en orsak, en orsak som de som lärare hade skyldighet att ta reda på. Jag själv är inne på samma tankegångar och det var roligt att höra dem uttalade av två så skilda lärare faktiskt (särskilt när mina diskussioner hemma vid köksbordet stannar vid hur elever idag uppför sig antagligen är ett samhällsproblem istället för "the good stuff" som jag vill prata om).
SvaraRaderaJag såg på en föreläsning där uppfostran berördes. Föreläsaren talade om att barn förr var pliktfostrade och med dem fungerade auktoritärt ledarskap. Barn idag är lustfostrade och där fungerar detta ledarskap inte alls. Enda sättet att leda lustfostrade barn var att bygga upp en relation till dem och sedan leda. Jag tror att det ligger en del i det han sa, oavsett hur man väljer att beteckna fenomenet. Hur ofta har jag inte hört erfarna lärare säga att eleverna inte går att leda på samma sätt längre? Att eleverna ändrat sig. Föreläsaren är den förste som jag sett/hört sätta ord på det. Men respekt genom att bygga upp en bra relation kanske är nyckeln till det mesta? Därtill massor av metoder som verktyg och en stor ödmjukhet för det man kan lite om så att man kan hjälpa eleven där den är, eller? /Katrin
Vad spännande den föreläsningen verkar Katrin! Tycker det verkar väldigt logiskt med dagens "lustfostrade" barn. Så har jag försökt göra under alla mina möten med barn, oavsett skola eller privat. Kan det vara därför jag har så många "kompisar" hos mina bekantas barn och elever som tyr sig till mig och lyssnar? :D
RaderaPå den skola där jag jobbar är det ett stort problem i vissa klasser när vikarie behövs. Eleverna klarar bara av den ordinarie läraren och när en vikarie kommer in så barkar det ur fullständigt. Jag har vikarierat i några av dessa klasser och det är riktigt tufft. Dock märker jag att eleverna försöker respektera mig och ta till sig undervisningen men att det är jobbigt. Dessa elever är beroende av en relation till sin lärare vilket de inte har till mig som vikarie. Hur löser man det problemet? Jag hoppar in en dag, hinner knappt bygga någon relation sen går det kanske två månader innan man hoppar in i just den klassen igen och då måste man starta från noll igen. Eleverna får inte en chans att hinna respektera mig innan jag är försvunnen igen.
SvaraRaderaRespektlösa elever finns det gott om... respektlösa lärare likaså! Visst är barn annorlunda nu än för 10, 20 eller 30 år sedan och respekten för äldre är inte lika given. Jag tänker också lite i de banorna att respekt inte är något man kan kräva utan något man måste förtjäna. Jag tror mycket på det Katrin skriver, att man måste skapa en god relation med eleverna men också att man genom kompetens kan skaffa sig respekt. Om man som lärare visar att man bryr sig om sina elever och dessutom är duktig på det man gör tror/hoppas jag att man får den respekt som behövs.
SvaraRaderaSedan finns det självklart andra faktorer som spelar in. Som vikarie är det inte lätt att få respekt av eleverna och känslan är att det då blir mkt upp till eleverna själva. I tonåren är det också mycket annat att tänka på och skolan kommer i många fall ganska långt ner på listan över vad som anses viktigt.
Hursomhelst väldigt intressant ämne och ämne!
Ibland känns det som att många vuxna anser att inga ungdomar har respekt, bara för att de stött på ett fåtal som har brister i sin respekt mot vuxna. Jag håller med om att man ofta hör om "unga som inte har respekt alls för de äldre". Men jag tycker att det är viktigt att vuxna även visar respekt för barn och unga. Många vuxna nonchalerar barn och unga och tar dom inte på allvar och inte heller ger dom någon respekt. Om unga inte får någon respekt, hur ska de då lära sig att visa respekt?
SvaraRadera/Alexandra