Sista dagarna innnan sommarlov

Nu är det bara några dagar kvar innan sommarlovet börjar för vissa medan andra återgår till jobbet. Ha en skön sommar och lycka till med de två sista terminerna. Tack till lärare som har gjort denna kurs väldigt lärorik och intressant. Har mycket att ta med mig i mitt arbete som pedagogiskledare och konflikthanterare som jag inte tänkt på förut och många lärorika tips utifrån detta.

Trevlig sommar med bra förhoppningsvis bra väder

Gestaltning av Karlstadgruppen del 4
http://goanimate.com/videos/0ioxD2lk6VG4?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent

Gestaltning av Karlstadgruppen del 3
http://goanimate.com/videos/0tW6iBkvSffY?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent

Gestaltning av Karlstadsgruppen del 2

Del 2 av den humanistiska ledarskapstoerin.

http://goanimate.com/videos/0a93N8X2WcMs?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent


/ Josefin Ståhl

Gestaltning av Karlstadgruppen del 1

 Vi har gestaltat två olika ledarskapsteorier, behaviorismen och humanismen. Totalt är det fyra delar. Vi använde oss av sidan goanimate.com.

Vi har utgått från boken "Lärare som ledare", av Christer Stensmo.

Del 1 av humanismens ledarskapsteori.

http://goanimate.com/videos/0x3gYtuS_L_Q?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent


/ Josefin & Elisabeth

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 3

Lisas första termin - alternativ 2

 

Av: Laura Thorstensson, Elisabeth Kallijärvi & Sophie Stenqvist

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 2

Lisas första termin - alternativ 1

 

Av: Elisabeth Kallijärvi, Laura Thorstensson & Sophie Stenqvist.

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 1

Här har ni vår första del av gestaltningsuppgiften. Serien handlar om Lisa och hennes första termin i en ny klass. För att se serien tydligare klicka på bilden och zooma.
Vi som gjort gestaltningen är Sophie Stenqvist, Laura Thorstensson och Elisabeth Kallijärvi.
Inspiration har vi hämtat ur:
Utstött -en bok om mobbning (Thors, 2007),
Kränkningar i skolan: Analyser av problem och lösningar (Skolverket, 2013),
Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete (Elmeroth, 2012).

Respekt föder respekt, eller?

När jag läser i Levd demokrati (Ekerwald & Säfström, 2012) om alla de elever som blir kränkta och mobbade av både andra elever och dessutom lärare blir jag både ledsen och bekymrad.

Inte mindre bekymrad och upprörd har jag blivit då nära och kära berättat hur de upplevt att lärare kränkt både dem själva och klasskamrater, genom att dumförklara och förlöjliga sina elever. I detta fall handlar det om högstadiet och tonåringen i fråga, som snart ska börja gymnasiet har tappat all motivation för skolarbete, och speciellt för ämnet där den kränkande läraren undervisat, nämligen matematik. Efter mycket om och men slutade denne lärare och en ny kom. En lärare som eleverna inte förstår på grund av dennes brister i det svenska språket. När eleverna talar om att de inte förstår läraren blir denne arg och menar att eleverna inte har någon respekt. Detta tycker jag att jag hör titt som tätt ”Ungdomarna har ingen respekt idag!” Men är det verkligen så illa? Hur beter vuxna sig gentemot dessa ”respektlösa” ungdomar? Hur mycket ska ungdomarna egentligen finna sig i?

Det var några upprörda tankar och frågor som väcktes hos mig. Vad har ni för tankar?

/Elisabeth K

Demokrati?

Tidigare i veckan träffades vi i Tranåsgruppen för att diskutera boken Levd demokrati – skola och mobbning i ungdomars liv skriven av Hedvig Ekerwald och Carl Säfström. Boken inleds med att författarna i boken har undersökt vad elever tänker kring begreppet demokrati. 

En elev svarar: ”/Demokrati/ för mig tänker jag att det ska vara liksom ett samarbete, att alla ska liksom samarbeta, att det ska liksom inte vara några som bestämmer utan alla ska liksom vara delaktiga och hjälpa till och göra det bra så att de allra flesta blir nöjda. Så många som helst ska ha det bra” (Ekerwald & Säfström: 26). 

En annan elev förklarar begreppet såhär: ” Det beror också mycket på situationen om det är demokratiskt. Om man känner att man blir orättvist behandlad så är det inte demokratiskt. Så demokrati är kanske mer en fråga om att få jämvikt på saker” (ibid: 27).

Med dessa ord i minnet var det främst en situation som vi i Tranåsgruppen diskuterade. Något som vi upplever är ganska vanligt i skolan är hur pedagogen ska ta ställning till elever som inte har någon att leka med på rasten. Är det rätt av pedagogen att ”tvinga” en elev att vara med en grupp som inte vill leka med någon annan? Är det demokrati? Vi upplever att detta lätt blir ett maktutövande där läraren bestämmer och att eleverna ska anpassa sig efter detta.

Vi tror att en lösning kan vara att anordna aktiviteter under rasterna för att förebygga att någon blir ensam, eleverna blir engagerade och det blir en självklarhet att alla får vara med och att alla hjälps åt. På några skolor vi har vikarierat på finns det ”rastaktiviteter” där oftast en fritidspedagog har styrt upp aktiviteter tillsammans med eleverna som gör att de känner sig delaktiga. 

Självklart vill jag som pedagog hjälpa elever som inte har någon att leka med på rasten, samtidigt som jag vill respektera elever som endast vill leka med sin kompis/kompisar. Ska pedagogen låta alla vara med eller ska alla få sin röst hörd och göra sina egna val?

Hur tycker ni att en pedagog ska ta ställning till detta? Hur skulle ni göra?

/Laura

Skolans fostringsuppdrag

I boken Normiska perspektiv tar de upp att det är vår uppgift som lärare/ blivande lärare att "fostra våra elever till medborgare som kan verka för att vårt samhälle utvecklas i den demokratiska andan."

Min fundering är ifall detta "uppdrag" håller på att gå till överdrift/misstolkas? En kompis till mig jobbar (nybliven lärare) på ett högstadium i en klass som går i 9:an. Hon fick tidigt i våras ett samtal från en orolig mamma som hade problem med sin son i hemmet. Hon ansåg att han spelade för mycket dator och sov knappt för han satt framför datorn sent in på natten. Hennes fråga till min kompis var då:
 -Vad kan skolan göra för att få sonen att sköta sitt spelande?

Detta är helt galet enligt mig att denna fråga ens ställdes och att ansvaret skulle ligga på skolan när det kom till datoranvändandet i hemmet!
Hur hade ni agerat om frågan ställts till er? och anser ni att det börjar bli mycket som är skolan/lärarens fel när det kommer till fostran av elever?

Bevittnat våld i skolan

Detta är ett inlägg som var tänkt att publiceras förra veckan men som fick utebli då jag själv var tvungen att på något sätt ta ställning i problemet. Detta i en position å ena sidan som förälder och den andra sidan som blivande lärare.

Situationen är att i mina två barns skola inträffade en incident med en elev som är diagnostiserad med ADHD, jag kan kalla hen Robin för enkelhetens skull.

Robin är 9 år och är liksom övriga elever ute på rast med sig har Robin sin resursperson, utbildad pedagog kan tilläggas. Robin blir arg helt utan orsak på en annan elev och anfaller denne. Resurspersonen går emellan och blir biten och slagen så denne blöder, varav Robin stegar iväg mot skolans entré. Runtomkring står elever och gråter, är rädda och några springer iväg för att själva inte bli angripna. De äldre barnen får också med sig några yngre elever som de försöker att skydda. En av de äldre är mitt barn som får med sig sitt yngre syskon, det yngre barnet vill nu inte gå till skolan igen på grund av rädsla för att bli attackerad av Robin.

Detta är inte första gången Robin varit aggressiv i skolan och inte heller ovan vid de påföljder som blivit.

Alla har rätt att gå i skola, men till vilket pris? Skolan ska ju vara en trygg plats för alla. Som mamma vill jag ha bort Robin från mina barn innan det händer något allvarligt med dem, jag vill helt enkelt beskydda dem från ”detta” barn. Som lärarstudent har jag dock en helt annan syn ”Robins rätt till skola och utbildning”.

Och så nu under samverkansdagarna fick vi höra hur det påverkar barn som bevittnar våld i hemmet. Men ska de då behöva bevittna våld i skolan av en elev som är helt utan kontroll, vilka följder får det?

Fungerar tydliga regler för alla?

Läste en artikel i 4:e numret av tidningen Skolvärlden om vad den internationella engelska skolan har för regler i och utanför klassrummet. Med tanke på vår senaste uppgift var det kanske några som valde att skriva om den behavioristiska teorin?

På skolan finns ordningsregler där disciplin, struktur, ordning, trygghet och en lugn arbetsmiljö är grunden. Eleverna ska vara i tid, om de inte är det så låser läraren dörren, vilket innebär att eleven utanför missar den viktiga genomgången. Det ska vara tyst, de ska räcka upp handen om de har något att säga och sist men inte minst, läraren ska undervisa och eleverna lära sig.

Frågan jag ställer mig är: Vad händer med de eleverna som inte kan hålla sig till dessa regler? Om de gång efter gång blir utelåsta så missar de inte bara genomgången...vad händer med deras självkänsla?
Den inre motivationen, finns den hos alla de elever som sitter tysta och bara lyssnar i detta klassrum?

/Sophie

Tips om vilka möjligheter och risker det finns med elevinflytande

Att arbeta entreprenöriellt i skolan kan öppna många dörrar och öka motivationen för många elever, men för vissa elever kanske detta arbetssätt inte fungerar alls. Därför tänkte jag bara tipsa om en artikel på skolverket som tar upp vilka möjligheter och risker det finns med elevinflytande, du kan läsa artikeln HÄR!

/ Laura

Skapar lärare "jobbiga" klasser?

I boken ”Normiska perspektiv”, skriven av Elisabeth Elmeroth fastnade jag för en mening där hon innan beskrivit makten som lärarna har att förvalta i sin klass och hur normer kan skapas. Även att de oftast skapas av vuxna. Meningen var ”På så vis tvingas man , medvetet eller omedvetet, att vara eller uttrycka sig på ett visst sätt..” (Elmeroth 2012. sid 19)

Under min praktik var det nämligen så att jag fick följa ”den värsta årskursen på skolan”. Det var många individer som jag märkte av att de mådde dåligt av klassrumsmiljön och blev väldigt stökiga, men så fort de kom ut på rasten blev de helt lunga och trevliga.

Kan det vara lärarna som skapar dessa ”jobbiga” klasser eller beror det på hur individerna fungerar med varandra i klassen och hur de själva skapar normer?

Samhällets normer

Vi lever i ett samhälle med inpräntade, outtalade normer där vi tar mycket för givet och ofta rättar in oss i ledet. Vi har läst Normkritiska perspektiv - i skolans likabehandlingsarbete med Elisabeth Elmeroth som redaktör, och diskuterat de normer som finns i vårt samhälle. Något vi kom in på var bland annat genus. 

Att pojkar är "stökiga" är ofta mer accepterat i klassrummet än om flickor är det, då det ofta blir konsekvenser av ett sådant beteende. Ofta har man hört av lärare att "pojkar är pojkar" eller "han är nog kär i dig" om det uppstått någon konflikt mellan en pojke och flicka. Men hur kommer det sig att "pojkar är pojkar" och inte att "flickor är flickor"? Vi har formats efter normerna under vår uppväxt och formar nu elever med de normer som finns idag.  Som lärare har vi ett enormt ansvar att bemöta eleverna med ett "allas lika värde"-tänk. Att som lärare ständigt reflektera och ifrågasätta hur vi agerar och bemöter elever (och andra vuxna) anser vi är väldigt viktigt!

Elever möter normer i skolan, hemma, ute i samhället osv. Normerna finns omkring oss hela tiden och kan vara svåra att upptäcka. Vi tänker att en bra början att få in ett reflekterande kring bemötande och agerande i skolan är att ha en tydlig vision och tydliga värderingar i arbetslaget, som alla lever (och lär) efter! Men hur får vi exempelvis föräldrar att ta på sig dessa reflekterande-och-ifrågasättande-av-normer-glasögon? Hur kommer vi ifrån dagens normer och slutar att "rätta oss in i ledet"?

Vad säger ni?

/Sophie

Vad är en bra lärare?

Fick mig en liten tankeställare igår när min dotter kom hem och klagade över dåliga lärare. Under två lektioner hade hon inte haft sin ordinarie lärare utan en vikarie. Hon ansåg att ”han var skitdålig som lärare” och frågade mig om vem som helst får vara vikare i skolan. Detta fick mig att fundera över hur elever anser att en bra lärare ska vara. Alltså frågade jag henne och detta blev svaret.

En bra lärare för en tolvåring ska vara en lärare som är engagerad och deltar i skolarbetet, han skapar ramar och spelregler för att det ska bli en balans mellan styrning och frihet. Men han ska också stötta genom att vara en medspelare, underlätta arbetet genom att hjälpa till att leda i en bestämd riktning men ska också utmana. Det var också viktigt att han skapade en balans mellan stabilitet och förändring genom att ha kända rutiner men även erbjuda nytt och okänt som blir intressant, ger nya perspektiv och nya sätt att tänka. Det viktigaste av allt var en rättvis lärare som kan förklara på många olika sätt , som kan lära ut och ”låter oss gå ut i verkligheten och se hur det verkligen är”. De borde också ”kliva ner från stolen ibland och inse att de inte alltid har rätt och att kunna erkänna detta för eleverna”.

Hennes svar på hur en bra lärare ska vara fick mig att inse att hon tänker i samma banor som mig. Det är så här jag vill vara som lärare med några tillägg. Ämneskunskaper är ju självklara men man behöver även kunna visa empati, respekt och vara i harmoni med sig själv, ha en välutvecklad relationskompetens, vara tydlig, omtänksam och ansvarsfull. Det är också viktigt att man vet sina egna styrkor och svagheter, att kunna ge bekräftelse men även kunna känna igen och ha förmågan att sätta sig in i ett barns beteende och förstå vad som ligger bakom detta beteende.

Så en bra lärare för en tolvåring är egentligen en medarbetare som för en entreprenöriell pedagogik, eller vad tror ni?

A-miljö i klassrummet – Hur?

Liksom våra andra gruppmedlemmar i Tranås har Josefin och jag (Elisabeth L) läst boken Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete skriven av Ann Åberg med gästförfattaren Hillevi Lenz Taguchi.  Vår diskussion handlade om hur vi under vår utbildning har fått lära oss att lärande bygger på ett samspel mellan både elever, miljö och oss som lärare. Att det är elevernas egna upplevelser och deras nyfikenhet som utgör grunden för detta lärande.  

Det finns ju tre huvudtyper av klassrumsmiljöer, där den mest optimala är A-miljön. I denna A-miljö ska klassrummet vara flerstämmigt och dialogiskt och Frank Sundh skriver i boken ”Lärare som ledare” att det finns ”ett starkt samband mellan språk och tänkande” (Sundh, 2012, s. 139).  Kunskap blir till genom språket vilket innebär att alla elever måste få talutrymme och bli lyssnade på i klassrummet vilket är viktigt för att eleverna ska bli motiverade.

I ”Lyssnandets Pedagogik” menar författarna att för att känna sig delaktig måste någon lyssna och respektera ens tankar. Vår poäng är att vi vill väl alla ha denna optimala A-miljö i våra klassrum med flerstämmighet, dialoger, motivation, samspel och delaktighet. Men hur gör man med de ”tysta” eleverna vars tankar och idéer inte hörs i klassrummet. De kan inte bli lyssnade på, bli delaktiga eller motiverade. Hur gör man för att skapa talutrymme för dessa ”tysta” elever och får höra deras röster, för att skapa denna A-miljö vi vill ha i våra klassrum?

/Elisabeth L

Reflektioner kring tisdagens föreläsning

Dagens föreläsning var inspirerande på flera sätt. Men mest av allt fastnade mina tankar vid hur vi alla reagerar på den återkoppling vi får. Detta kopplade jag till diskussioner vi har haft i Tranåsgruppen.
Vi har många gånger talat om vad vi känner om ordet "duktig". Fokus har många gånger varit på hur (oftast) flickor får höra hur "duktiga" de är och hur det kan skapa högre och högre krav på dem! När några av oss började läsa boken "Med känsla för barns självkänsla" blev diskussionerna än fler.
Personligen använder jag sällan ordet "duktig" just för att jag tycker det klingar illa, men ofta har man kanske familj eller vänner runtomkring sig som använder sig av ordet "duktig" till det mesta barnen gör. Jag känner att detta ord pekar på hur barnen är som person och inte på deras kraftansträngning. Jag tror att ordet sitter ganska djupt rotat inom oss och är svårt att ändra på. Det kändes därför "bra" att få bekräftat att forskning tyder på att de elever som får en yttre motivation ofta får en sämre psykiskt hälsa. Detta innebär att vi inte har varit helt ute och cyklat! Men det som kändes mest lovande att höra var att det jobbas på riksnivå med att försöka ändra motivationssätten i skolorna. Visserligen för att sänka skillnaden på flickor och pojkars resultat. Men detta borde ju även göras för att tonåriga flickor (och även pojkar) ska få en bättre psykisk hälsa!

/Sophie

Dagens "sanning"

Vi har beslutat att tema i vår blogg Nya pedagogerna kommer vara att vi behandlar allt som rör förhållningssätt och ledarskap i klassrummet, samt hur vi i klassrummet kan skapa goda relationer tillsammans med eleverna.

I Tranås har vi idag träffats innan en föreläsning om ledarskap och lärande samtal för att diskutera kring delar av boken Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete. Boken är skriven av Ann Åberg med Hillevi Lenz Taguchi som gästförfattare. Vi tyckte alla att det var en bra bok som väckte en hel del tankar och som också gav oss användbara tips till vår framtida yrkesroll.

Något som vi diskuterade var rädslan över att fastna i ett visst tänk, och få svårt att tänka nytt. Det har att göra med sanningar som även dagens föreläsare var inne lite på. Finns det en enda sanning? Nej, jag skulle vilja påstå att det oftast finns flera sanningar, men det kan lätt uppstå problem och konflikter om man utgår från en enda sanning, eller snarare sagt en fantasi om en sanning. Åberg skriver att vi ofta har en fantasibild av ”det sanna barnet”, ”den sanna pedagogen” eller ”det sanna pedagogiska arbetssättet”. Det var något vi kunde relatera till. Att öppna upp både ögon och öron, att verkligen se och lyssna, kan göra att vi får helt nya bilder. Vilka ”glasögon” vi har på oss spelar stor roll för vad vi faktiskt ser, och hör. Fokuserar vi på barnens brister och svagheter eller fokuserar vi på deras styrkor, deras förmågor och vad de kan utveckla? Det låter väl ganska självklart att ett barn (och en vuxen också för den delen) får ett bättre självförtroende om vi lyfter dess styrkor än svagheter, och därmed får eller behåller lusten för att lära och utvecklas vidare. Här vill vi också flagga för att se upp med vad det är vi lyfter och berömmer. Är det elevens egenskaper eller kunskaper och förmågor? Otaliga gånger har vi hört och hör uttrycket ”Vad duktig du är!” och vi blir lika uppjagade varenda gång. Mer om våra tankar kring detta kan ni läsa i ett kommande inlägg…J

Tillbaka till ”sanningar” och invant tänk. Det finns så mycket självklarheter som görs på ren rutin i skolan och mycket sitter nog i traditionella mönster, man gör som man alltid gjort för det är så det fungerar, eller? Rädslan över att hamna där finns, men medvetenheten om risken likaså. Viktigt är nog att våga utmana och ifrågasätta, både sig själv som pedagog men också den pedagogiska verksamheten. Hur tacklar vi det som nya pedagoger om vi möter en verksamhet där traditioner sitter djupt rotade i skolans väggar?

Avslutningsvis vill jag i detta inlägg lyfta vikten av reflektion. Vi var alla överens om att reflektion är oerhört viktigt för att kunna utveckla både sin undervisning och sitt ledarskap. Därmed elevernas lärande, det viktigaste! Vi konstaterade att reflektion tar tid och den måste få ta tid. Då var nästa fråga var vi hittar den tiden? En tanke är att istället för att bara diskutera det som inte fungerar, det negativa, även här lyfta det som faktiskt fungerar bra och inspirera varandra, exempelvis i personalrummet under kaffepausen. Vad har ni för tankar kring detta?

Kommentera gärna!

/Elisabeth

Hjälpa blyga barn

Vill tipsa er om lite intressant läsning i denna artikel om blyga elever som ni hittar HÄR
Jag tyckte att det passade bra in i kursen. Jag blir förfärad över att de barn som inte gör väsen av sig ofta lätt glöms bort. Vad tänker ni om detta? Vilka erfarenheter har ni?

/Elisabeth

Hej och välkomna till Nya pedagogernas blogg!

I den här bloggen kommer ni få följa fem grundlärarstudenters diskussioner kring elevinflytande och andra pedagogiska tankar. Som blivande pedagoger hoppas vi få lära och inspireras av varandra och andra medstudenter.

Vi som driver den här bloggen är:

Elisabeth i Tranås, grundlärarprogrammet F-3

Sophie i Tranås, grundlärarprogrammet F-3

Laura i Tranås, grundlärarprogrammet F-3

Josefin i Karlstad, grundlärarprogrammet 4-6

Elisabeth i Karlstad, grundlärarprogrammet 4-6