Dagens föreläsning var inspirerande på flera sätt. Men mest av allt fastnade mina tankar vid hur vi alla reagerar på den återkoppling vi får. Detta kopplade jag till diskussioner vi har haft i Tranåsgruppen.
Vi har många gånger talat om vad vi känner om ordet "duktig". Fokus har många gånger varit på hur (oftast) flickor får höra hur "duktiga" de är och hur det kan skapa högre och högre krav på dem! När några av oss började läsa boken "Med känsla för barns självkänsla" blev diskussionerna än fler.
Personligen använder jag sällan ordet "duktig" just för att jag tycker det klingar illa, men ofta har man kanske familj eller vänner runtomkring sig som använder sig av ordet "duktig" till det mesta barnen gör. Jag känner att detta ord pekar på hur barnen är som person och inte på deras kraftansträngning. Jag tror att ordet sitter ganska djupt rotat inom oss och är svårt att ändra på. Det kändes därför "bra" att få bekräftat att forskning tyder på att de elever som får en yttre motivation ofta får en sämre psykiskt hälsa. Detta innebär att vi inte har varit helt ute och cyklat! Men det som kändes mest lovande att höra var att det jobbas på riksnivå med att försöka ändra motivationssätten i skolorna. Visserligen för att sänka skillnaden på flickor och pojkars resultat. Men detta borde ju även göras för att tonåriga flickor (och även pojkar) ska få en bättre psykisk hälsa!
/Sophie
Jag har fått höra mycket om ämnet då en av mina kompisar läser till förskolelärare. De får läsa väldigt mycket om just det här under sin utbildning. Jag håller helt med dig i det du skriver men oj vad svårt det kan vara ibland! Jag känner att jag ofta måste påminna sig själv om hur jag pratar med elever och barn. Det är lätt att ordet duktig bara liksom slinker ur en ibland. Och om jag som ändå är under utbildning och har fått höra detta flera gånger har svårt att formulera mig så kan man ju ändå förstå ifall släktingar och vänner säger på samma sätt. Jag tror att de helt enkelt inte har en aning om att det kan vara dåligt för barnens självkänsla. När man säger att någon är duktig menar man ju troligen väl. :) Samma sak är det med ord som tuff och söt. Ofta använder vi ordet tuff när vi pratar med killar och söt när vi pratar med tjejer. Mycket är helt omedvetet. Bra att man nu iaf börjar arbeta för förändring! Kanske skulle man även behöva gå ut mer till allmänheten så att alla får en större förståelse för problematiken med beröm och självkänsla?
SvaraRaderaHåller med dig Amanda! Det är väldigt lätt att det slinker ur en men det jag tror på, är som du skriver, att det behöver lyftas mer för allmänheten. Ju mer vi diskuterat detta i gruppen desto mer "allergisk" märker jag att jag blivit mot uttrycket "vad duktig du är!" och vi skruvar på oss både en och två gånger här då uttrycket används väldigt flitigt i skolan, både på grundskolenivå och universitetsnivå ;-)
SvaraRaderaDet som jag känner är svårt att bemöta på ett bra sätt är när elever och (mina) barn kommer och ordagrant frågar "Var jag duktig nu?" . Det gör mig ont att de redan söker en bekräftelse på att vara duktiga... Hur kan vi svara barnen? Jag kan varmt rekommendera boken "Med känsla för barns självkänsla" . Det är en bok som jag definitivt kommer gå tillbaka till när det finns lite mer lästid! ;)
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag håller med er båda i det ni skriver! Det känns väldigt bra att detta lyfts men borde på något vis nå ut till "allmänheten" ännu bättre. Jag har också varit med om att barnen kommer hem och säger "Visst var jag duktig nu?" och det är så svårt att veta hur jag (som förälder i detta fall, men även som framtida lärare) ska bemöta detta! Känner de att de inte duger om jag inte använder mig av ordet "duktig"? Eftersom det är det de frågar om i det här fallet. Eller får de en bättre självkänsla när jag använder mig av uttryck som "Oj, vad du har lagt ner tid på detta, det blev ju jättebra!"? (Forskningen tyder ju ändå på att barn får en bättre självkänsla om vi ser till deras kraftansträngningar)
SvaraRaderaDet som gör mig mest fundersam är om barn möter några människor i sin vardag/skola som använder ordet "duktig" till det mesta och samtidigt möter vissa människor som inte alls använder sig av ordet "duktig"...Kan det skapa en förvirring så att de får en sämre självkänsla istället? Eller växer de som person av alla olika uttryck?
Hej! Vilka kloka tankar ni har! Jag håller med er, att bara slänga ur sig " vad duktig du är" känns inte bra. Jag personligen försöker att alltid förklara vad jag vill förmedla. Om jag tar ett exempel från min VFU-period, en tjej har räknat på bra i matteboken. Istället för att att säga " vad duktig du är" så säger jag " vad duktig du är på att räkna 10kamraterna och jag ser att du har fattat galoppen hur ett likhetstecken fungerar". Jag tror på att om man ska ge både ris och ros så ska men ge exempel för att kunna hjälpa eller höja den men säger en kommentar till. Mvh Sandra Jarebro, Nynäshamn
SvaraRadera