Dagens "sanning"

Vi har beslutat att tema i vår blogg Nya pedagogerna kommer vara att vi behandlar allt som rör förhållningssätt och ledarskap i klassrummet, samt hur vi i klassrummet kan skapa goda relationer tillsammans med eleverna.

I Tranås har vi idag träffats innan en föreläsning om ledarskap och lärande samtal för att diskutera kring delar av boken Lyssnandets pedagogik – etik och demokrati i pedagogiskt arbete. Boken är skriven av Ann Åberg med Hillevi Lenz Taguchi som gästförfattare. Vi tyckte alla att det var en bra bok som väckte en hel del tankar och som också gav oss användbara tips till vår framtida yrkesroll.

Något som vi diskuterade var rädslan över att fastna i ett visst tänk, och få svårt att tänka nytt. Det har att göra med sanningar som även dagens föreläsare var inne lite på. Finns det en enda sanning? Nej, jag skulle vilja påstå att det oftast finns flera sanningar, men det kan lätt uppstå problem och konflikter om man utgår från en enda sanning, eller snarare sagt en fantasi om en sanning. Åberg skriver att vi ofta har en fantasibild av ”det sanna barnet”, ”den sanna pedagogen” eller ”det sanna pedagogiska arbetssättet”. Det var något vi kunde relatera till. Att öppna upp både ögon och öron, att verkligen se och lyssna, kan göra att vi får helt nya bilder. Vilka ”glasögon” vi har på oss spelar stor roll för vad vi faktiskt ser, och hör. Fokuserar vi på barnens brister och svagheter eller fokuserar vi på deras styrkor, deras förmågor och vad de kan utveckla? Det låter väl ganska självklart att ett barn (och en vuxen också för den delen) får ett bättre självförtroende om vi lyfter dess styrkor än svagheter, och därmed får eller behåller lusten för att lära och utvecklas vidare. Här vill vi också flagga för att se upp med vad det är vi lyfter och berömmer. Är det elevens egenskaper eller kunskaper och förmågor? Otaliga gånger har vi hört och hör uttrycket ”Vad duktig du är!” och vi blir lika uppjagade varenda gång. Mer om våra tankar kring detta kan ni läsa i ett kommande inlägg…J

Tillbaka till ”sanningar” och invant tänk. Det finns så mycket självklarheter som görs på ren rutin i skolan och mycket sitter nog i traditionella mönster, man gör som man alltid gjort för det är så det fungerar, eller? Rädslan över att hamna där finns, men medvetenheten om risken likaså. Viktigt är nog att våga utmana och ifrågasätta, både sig själv som pedagog men också den pedagogiska verksamheten. Hur tacklar vi det som nya pedagoger om vi möter en verksamhet där traditioner sitter djupt rotade i skolans väggar?

Avslutningsvis vill jag i detta inlägg lyfta vikten av reflektion. Vi var alla överens om att reflektion är oerhört viktigt för att kunna utveckla både sin undervisning och sitt ledarskap. Därmed elevernas lärande, det viktigaste! Vi konstaterade att reflektion tar tid och den måste få ta tid. Då var nästa fråga var vi hittar den tiden? En tanke är att istället för att bara diskutera det som inte fungerar, det negativa, även här lyfta det som faktiskt fungerar bra och inspirera varandra, exempelvis i personalrummet under kaffepausen. Vad har ni för tankar kring detta?

Kommentera gärna!

/Elisabeth