Gestaltning av Karlstadgruppen del 4
http://goanimate.com/videos/0ioxD2lk6VG4?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent

Gestaltning av Karlstadgruppen del 3
http://goanimate.com/videos/0tW6iBkvSffY?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent

Gestaltning av Karlstadsgruppen del 2

Del 2 av den humanistiska ledarskapstoerin.

http://goanimate.com/videos/0a93N8X2WcMs?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent


/ Josefin Ståhl

Gestaltning av Karlstadgruppen del 1

 Vi har gestaltat två olika ledarskapsteorier, behaviorismen och humanismen. Totalt är det fyra delar. Vi använde oss av sidan goanimate.com.

Vi har utgått från boken "Lärare som ledare", av Christer Stensmo.

Del 1 av humanismens ledarskapsteori.

http://goanimate.com/videos/0x3gYtuS_L_Q?utm_source=linkshare&utm_medium=linkshare&utm_campaign=usercontent


/ Josefin & Elisabeth

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 3

Lisas första termin - alternativ 2

 

Av: Laura Thorstensson, Elisabeth Kallijärvi & Sophie Stenqvist

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 2

Lisas första termin - alternativ 1

 

Av: Elisabeth Kallijärvi, Laura Thorstensson & Sophie Stenqvist.

Gestaltning av Tranåsgruppen - del 1

Här har ni vår första del av gestaltningsuppgiften. Serien handlar om Lisa och hennes första termin i en ny klass. För att se serien tydligare klicka på bilden och zooma.
Vi som gjort gestaltningen är Sophie Stenqvist, Laura Thorstensson och Elisabeth Kallijärvi.
Inspiration har vi hämtat ur:
Utstött -en bok om mobbning (Thors, 2007),
Kränkningar i skolan: Analyser av problem och lösningar (Skolverket, 2013),
Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete (Elmeroth, 2012).

Respekt föder respekt, eller?

När jag läser i Levd demokrati (Ekerwald & Säfström, 2012) om alla de elever som blir kränkta och mobbade av både andra elever och dessutom lärare blir jag både ledsen och bekymrad.

Inte mindre bekymrad och upprörd har jag blivit då nära och kära berättat hur de upplevt att lärare kränkt både dem själva och klasskamrater, genom att dumförklara och förlöjliga sina elever. I detta fall handlar det om högstadiet och tonåringen i fråga, som snart ska börja gymnasiet har tappat all motivation för skolarbete, och speciellt för ämnet där den kränkande läraren undervisat, nämligen matematik. Efter mycket om och men slutade denne lärare och en ny kom. En lärare som eleverna inte förstår på grund av dennes brister i det svenska språket. När eleverna talar om att de inte förstår läraren blir denne arg och menar att eleverna inte har någon respekt. Detta tycker jag att jag hör titt som tätt ”Ungdomarna har ingen respekt idag!” Men är det verkligen så illa? Hur beter vuxna sig gentemot dessa ”respektlösa” ungdomar? Hur mycket ska ungdomarna egentligen finna sig i?

Det var några upprörda tankar och frågor som väcktes hos mig. Vad har ni för tankar?

/Elisabeth K

Demokrati?

Tidigare i veckan träffades vi i Tranåsgruppen för att diskutera boken Levd demokrati – skola och mobbning i ungdomars liv skriven av Hedvig Ekerwald och Carl Säfström. Boken inleds med att författarna i boken har undersökt vad elever tänker kring begreppet demokrati. 

En elev svarar: ”/Demokrati/ för mig tänker jag att det ska vara liksom ett samarbete, att alla ska liksom samarbeta, att det ska liksom inte vara några som bestämmer utan alla ska liksom vara delaktiga och hjälpa till och göra det bra så att de allra flesta blir nöjda. Så många som helst ska ha det bra” (Ekerwald & Säfström: 26). 

En annan elev förklarar begreppet såhär: ” Det beror också mycket på situationen om det är demokratiskt. Om man känner att man blir orättvist behandlad så är det inte demokratiskt. Så demokrati är kanske mer en fråga om att få jämvikt på saker” (ibid: 27).

Med dessa ord i minnet var det främst en situation som vi i Tranåsgruppen diskuterade. Något som vi upplever är ganska vanligt i skolan är hur pedagogen ska ta ställning till elever som inte har någon att leka med på rasten. Är det rätt av pedagogen att ”tvinga” en elev att vara med en grupp som inte vill leka med någon annan? Är det demokrati? Vi upplever att detta lätt blir ett maktutövande där läraren bestämmer och att eleverna ska anpassa sig efter detta.

Vi tror att en lösning kan vara att anordna aktiviteter under rasterna för att förebygga att någon blir ensam, eleverna blir engagerade och det blir en självklarhet att alla får vara med och att alla hjälps åt. På några skolor vi har vikarierat på finns det ”rastaktiviteter” där oftast en fritidspedagog har styrt upp aktiviteter tillsammans med eleverna som gör att de känner sig delaktiga. 

Självklart vill jag som pedagog hjälpa elever som inte har någon att leka med på rasten, samtidigt som jag vill respektera elever som endast vill leka med sin kompis/kompisar. Ska pedagogen låta alla vara med eller ska alla få sin röst hörd och göra sina egna val?

Hur tycker ni att en pedagog ska ta ställning till detta? Hur skulle ni göra?

/Laura

Skolans fostringsuppdrag

I boken Normiska perspektiv tar de upp att det är vår uppgift som lärare/ blivande lärare att "fostra våra elever till medborgare som kan verka för att vårt samhälle utvecklas i den demokratiska andan."

Min fundering är ifall detta "uppdrag" håller på att gå till överdrift/misstolkas? En kompis till mig jobbar (nybliven lärare) på ett högstadium i en klass som går i 9:an. Hon fick tidigt i våras ett samtal från en orolig mamma som hade problem med sin son i hemmet. Hon ansåg att han spelade för mycket dator och sov knappt för han satt framför datorn sent in på natten. Hennes fråga till min kompis var då:
 -Vad kan skolan göra för att få sonen att sköta sitt spelande?

Detta är helt galet enligt mig att denna fråga ens ställdes och att ansvaret skulle ligga på skolan när det kom till datoranvändandet i hemmet!
Hur hade ni agerat om frågan ställts till er? och anser ni att det börjar bli mycket som är skolan/lärarens fel när det kommer till fostran av elever?

Bevittnat våld i skolan

Detta är ett inlägg som var tänkt att publiceras förra veckan men som fick utebli då jag själv var tvungen att på något sätt ta ställning i problemet. Detta i en position å ena sidan som förälder och den andra sidan som blivande lärare.

Situationen är att i mina två barns skola inträffade en incident med en elev som är diagnostiserad med ADHD, jag kan kalla hen Robin för enkelhetens skull.

Robin är 9 år och är liksom övriga elever ute på rast med sig har Robin sin resursperson, utbildad pedagog kan tilläggas. Robin blir arg helt utan orsak på en annan elev och anfaller denne. Resurspersonen går emellan och blir biten och slagen så denne blöder, varav Robin stegar iväg mot skolans entré. Runtomkring står elever och gråter, är rädda och några springer iväg för att själva inte bli angripna. De äldre barnen får också med sig några yngre elever som de försöker att skydda. En av de äldre är mitt barn som får med sig sitt yngre syskon, det yngre barnet vill nu inte gå till skolan igen på grund av rädsla för att bli attackerad av Robin.

Detta är inte första gången Robin varit aggressiv i skolan och inte heller ovan vid de påföljder som blivit.

Alla har rätt att gå i skola, men till vilket pris? Skolan ska ju vara en trygg plats för alla. Som mamma vill jag ha bort Robin från mina barn innan det händer något allvarligt med dem, jag vill helt enkelt beskydda dem från ”detta” barn. Som lärarstudent har jag dock en helt annan syn ”Robins rätt till skola och utbildning”.

Och så nu under samverkansdagarna fick vi höra hur det påverkar barn som bevittnar våld i hemmet. Men ska de då behöva bevittna våld i skolan av en elev som är helt utan kontroll, vilka följder får det?

Fungerar tydliga regler för alla?

Läste en artikel i 4:e numret av tidningen Skolvärlden om vad den internationella engelska skolan har för regler i och utanför klassrummet. Med tanke på vår senaste uppgift var det kanske några som valde att skriva om den behavioristiska teorin?

På skolan finns ordningsregler där disciplin, struktur, ordning, trygghet och en lugn arbetsmiljö är grunden. Eleverna ska vara i tid, om de inte är det så låser läraren dörren, vilket innebär att eleven utanför missar den viktiga genomgången. Det ska vara tyst, de ska räcka upp handen om de har något att säga och sist men inte minst, läraren ska undervisa och eleverna lära sig.

Frågan jag ställer mig är: Vad händer med de eleverna som inte kan hålla sig till dessa regler? Om de gång efter gång blir utelåsta så missar de inte bara genomgången...vad händer med deras självkänsla?
Den inre motivationen, finns den hos alla de elever som sitter tysta och bara lyssnar i detta klassrum?

/Sophie